Jag kommer bli den tveklöst med aktiva och mest olästa bloggare i internets historia.

Men. Hon ringde just. Kan inte ens beskriva så förbannat arg jag kan bli. Är.

Min dotter tycker du blänger på henne och är väldigt ojämn i humöret.

Okej, den där meningen är ungefär lika sann som att grisar sågs flyga över London igår. Vanliga ögonkast i någons riktning är tydligen att blänga! Jag gick in i sovrummet igår för att natta henne och såg att hon pratade i telefon med sin mamma och gick därför ut igen. Samtalet verkade privat. Nyss fick jag alltså via mamman i Danmark veta att jag blängde.

- Är allt bra?
- Ja.
- Är det verkligen det?
- Ja.
- Det verkar inte som att du trivs hos oss.

Nä jag trivs inte, men jag är också 21 år och sugen på att leva mitt liv. Inte att prova på mamma livet och dalta med en tjej som visserligen typ aldrig får träffa sin mamma men lik förbannat är bortskämd. Jag flyttade in här för att det var billigt, dvs gratis. Inte för att jag verkligen saknade en 11-årig lillasyster.

Bara det att jag befinner mig i Stockholm och det är dyrt. Har egentligen ingen anledning att befinna mig i Stockholm. Men jag är här ändå. Vill förtvivlat gärna någon annanstans men vet inte riktigt hur man tar sig ifrån det här arrangemanget helskinnad. Hon är expert på skuldkänslor den här mamman. Använder ordet ledsen till överdrift. Jag är svag för sånt tydligen.

Hon bad mig iallafall vara överdrivet vänlig och glad mot hennes dotter. Eftermiddagarna och kvällarna när hon är borta ska jag ägna åt att se till att dottern har det bra. Studera får jag göra på dagarna och min lediga tid. Det är tydligen vår deal. Kommer inte ihåg det men jaja. Dessutom ska jag tydligen ha ett samtal med dottern idag efter skolan om blängandet.

It shall be fun.