Imorgon kommer att vara en dålig dag. En stressad dag då jag måste göra en massa saker jag inte vill göra. Jag vill inte gå och lägga mig för då vaknar jag ju upp lagom till imorgon. Vill inte vara med. Måste ta ungen till stallet, det är inte alls min version av skoj. Sitta i minus grader i ett ridhus och stirra. Nä tack!

Sen har jag nog lovat hjälpa till och flytta, vet inte hur det ska gå till. Men måste på något sätt laga min relation till kvinnan som flyttar så tid måste skapas för det.

Sen är det det sista i java kursen. Ja det är lite svårt men jag fattas egentligen bara motivationen att sätta mig ner och göra det klart.

Sen ska det lagas mat, underhållas. Le och var glad deluxe. Fast just nu känner jag ingen lust för något. Varför är det aldrig lätt? Klart, om allt vore lätt skulle jag ju inte uppskatta allt det bra när det väl händer, men just nu kunde det ju lätta upp lite. Vägen framför mig är becksvart, har lite vaga idéer om vad jag vill men det räcker ju inte. Måste ju ha det glasklart för mig och bara göra. Att bli stor rekommenderar jag inte någon. Faktiskt. Längtar tillbaka till tiden då man bara lekte, tjatade på mamma om glass och sov. Hälsade på lite tråkiga släktingar som ibland bjöd på fika men aldrig tillräckligt många bullar. Fast det är klart, det är ganska trevligt att själv bestämma vad som ska ätas och själv gå och lägga sig.

Men det här med att bestämma vad man ska göra, skaffa en inkomst och ta ansvar. Det är mindre roligt. Studielånet bara ökar och för vad? Tycker knappt det är roligt längre. Eller jo, jag tycker det är roligt när jag väl sätter mig med det. Men det finns ju så många ursäkter. Det är för svårt. Jag vill spela tv-spel. Måste åka till ridskolan. Vill bara kramas lite med pojken. Listan goes on.

Nä nu får det nog sovas ändå. I Göteborg sov jag på en väldigt mjuk och otrevlig soffa. Längtar till min säng.

Hej hopp.