Jag har tänkt lite. Eller egentligen mycket på massor av saker. Jag har inte varit så nöjd med min livssituation de senaste månaderna som jag klagat på en hel del här redan. Tiden går fort även när man inte har roligt tydligen.

Mycket gammalt har kommit upp i drömmar och tankar. Jag brukar längta tillbaka när nuet inte riktigt känns bra. Speciellt en person har förekommit ofta och det känns. Borde jag ringa? Vet verkligen inte. Men helt uppenbarligen är jag inte klar med allt det där. För jag kan längta lite. Eller åtminstone finns alla sårade känslor kvar. Behovet av svar på frågorna är större än någonsin rent utav.

Jag kan vakna mitt i nätterna efter underliga drömmar. Har lite trubbel med aptiten. Det kostar på att tänka helt klart. Pojken får tåla ovanligt mycket underliga humörsvängningar. Har så mycket frustration att få ut att det nog är oundvikligt att han får ta en del. En del har han nog förtjänat i och för sig. Men jag är glad att han finns. Vore jobbigare utan honom. Att krypa in där i hans famn när han är mottaglig för sånt är ju bäst. Jag har extra behov av närhet när jag tänker så här mycket på allt möjligt och det finns gränser för hur mycket jag kan få av honom. Tur jag har Otto, Ralphie och Random som fyller upp resten av behovet. Ska ta och posta en bild på dem någon dag. De har räddat mitt liv många gånger. Otto har fasiken vart med nu i en se så där 15 år. Han och jag går way back.

Jaja, nu har jag nog bloggat av mig det värstaste. Återkommer helt klart. I love this blogg.

Puss