Min gode vän har skrivit ett fint inlägg om oddsen att hitta en flickvän/pojkvän som fick mig att tänka ganska mycket. Sedan har jag en annan god vän som liksom passar in i oddsen. Han letar och vill så gärna hitta någon men det slutar alltid med att han inte hittar någon och detta har tydligen pågått i många år, jag har inte känt honom så väldigt länge men jag kan tydligt se att han åtminstone till viss del gett upp på sig själv. “Jag duger inte något till” och “Ingen vill ha mig” snurrar runt som ett mantra i hans hjärna. Vilket ju leder till att det oundvikligen blir sant. Människor måste ha någon sorts, om inte medveten så omedveten, mätare för hur andra människor värderar sig själva och bygga sina intryck på bland annnat det? Jag har faktiskt själv lite svårt för människor som bara är negativa och alltid nervärderar både sig själva och andra. Jag mår bättre runt dem som är positiva och glada.

Jag har alltid observerat att under de perioder i mitt liv då jag letat efter någon så har det aldrig funnits någon. Så fort jag, inte ger upp kanske, men accepterar sitationen och slutar leta, så dyker det upp inte bara en utan flera. Det blir svårt att välja och man hamnar i alla möjliga jobbiga situationer. Sockret attraherar många flugor om sommaren och så är det tydligen med flickor som är lite förbjudna av olika anledningar också.

Så kanske oddsen skulle gå upp om alla bara kunde le och vara glada utan massor av ångest över all ensamhet? Utan ångest över vad som är normalt och inte? Hur det ska gå till vet jag inte. Nu är det ju snart Alla Hjärtans Dag och många tycker det är en av de värsta dagarna om året att vara singel på. Men kanske det är precis tvärtom? En dag att vara extra glad och flörtig och ta alla de där chanserna man aldrig tar annars. En dag för alla singlar att mötas och umgås utan all den där ångesten?

Eller nått. Nu ska jag sluta prata en massa osammanhängande strunt. Får återkomma till ämnet någon annan gång för nu är mina skumtomtar slut.

Puss.