Jag är klumpigast någonsin, möjligen bortsett från min pojke. Kan inte sätta mig ner vid det här bordet utan att slå knäna i bordsbenen. Jättejobbigt. Tänk om jag vore lite graciös, smidig och sånt där. Mamma har alltid sagt jag är stel som ett kylskåp.

Hade ett mindre sammanbrott igår föresten. Började i duschen igår kväll. Var hemma hos pojken och skulle just kliva in i duschen när vi kommer på att morgonrockarna är kvar i källaren, där “vårt” sovrum är. Duschen är i ett uthus och pojken tittar på mig med rådjurögonen. Jaja, jag går väl och hämtar dem då. Kallt, “långt” och trist som fan. Det enda jag kunde tänka på var hur gärna jag skulle ha mitt eget badrum med fina krokar att hänga morgonrockarna på. Så startade värsta vågen av deprimerande känslor. Shit vart hör jag hemma? Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag bli när jag blir stor? Kom tillbaka till duschen och är väl i det närmaste gråtfärdig. För det är ju det här jag kommer tillbaka till hela tiden. Att inte höra hemma någonstans. Är så innerligt less på att inte ha min plats. Ett eget hem vore precis rätta medicinen. Men för att få ett sådant behöver man ett jobb och en inkomst. Evil circle…

Pojken var i alla fall helt fantastiskt underbar, tvättade mitt hår och jag fick finfinaste massagen. Får lust att gifta mig och skaffa en hel skock med ungar med honom fast jag inte alls vill varken gifta mig eller skaffa barn när han lyckas trösta mig så där perfekt. Han är otroligt bäst och jag vill så gärna vara bäst för honom också.

Jag har inte direkt någon guldkantad historia som flickvän och en del misstag har satt djupa spår. Har nog inte blivit förlåten av varken dem eller mig själv. Det här har jag kommit fram till leder till att jag försöker kompensera pojken för misstag han inte ens varit med om. Blir väldigt fel. Har nog inte insett att han är en ny sida i boken om mitt liv, eller hur jag ska säga. Det leder till en hel del extra frustration. För han kan inte förlåta saker som han inte varit med om och jag har inte riktigt listat ut hur jag ska förlåta mig själv. En del saker verkar jag säga eller göra mest för att såra/plåga mig själv, som att jag tycker jag inte förtjänar att vara lycklig än. Att vara ledsen och i trubbel har trots allt varit mitt liv i väldigt många år nu. Hur hanterar man så mycket lycka när det bara känns som att man inte förtjänar den?

Satt på tunnelbanan för någon dag sedan och tänkte hur bra det vore om jag vore mera aktiv och på i mitt jobbsökande. Hur bra det vore om jag kunde ett gäng mera saker. Men hur jag än önskar allt det där så kan jag inte förmå mig själv att lära mig mera/fortare eller ringa flera företag. Är inte det hiskeligt dumt så säg?

Summa kardemumma. Massa lösa trådar som inte riktigt kommer fram till någon poäng. Fast jag har väl inte kommit så långt i tankekedjan än, till poängen alltså. Ikväll ska jag laga mat till min lillebror. Lasagne i stora lass. Blir nog väldigt trevligt.