Att äta soppa är för det första grymt underskattat. Åt just en av de där man kan köpa i affären och micra 3 minuter. Den var otroligt god. Kycklig, morot och ingefära om jag inte minns helt fel. Riktiga kycklingbitar och allt.

Åt den dock med tårarna ner för kinderna. För nu är det så där kaosfyllt igen. Verkar som att det aldrig är långt till det nervösa sammanbrottet nu för tiden. Pojken och jag bråkar och det värsta är att jag inte riktigt vet varför. Jag vill inte bråka. Men vi är nog båda väldigt lättretade just nu och det där samtalet, the making up, kommer aldrig till skott. Det byts samtalsämne ofta och skjuts på framtiden. Kanske det bara blir bra av sig självt? Helt ironiskt att jag på en arbetsintervju för bara några dagar sen nästan skröt om min problemlösningsförmåga. Fast det är väl alltid svårare att lösa sina egna problem än andras. Är ju en sådan hjärtefråga det här. Stanna eller gå?

Sitter här i källaren ensam för att jag var för arg och ledsen för att vara där på bion där pojken och hans kompis är. Sa att jag inte tänkte stanna här utan fara hem till Helenelund. Borde nog göra det också för kompisen kommer väl hit för att sova och jag orkar inte vara trevlig. Orkar inte alls fortsätta att låtsas. Det där samtalet måste komma till skott nu eller så kommer jag bli galen.

När det kommer till kärlek har jag aldrig fått till det riktigt. Kaos, bråk och tårar utmärker väl alla mina relationer ändå sedan de där första trevande försöken på mellanstadiet. Nu inser ju även jag att alla människor bråkar, men det verkar som att de är bättre på att reda ut dem än vad jag är.

Kanske är det så att jag kräver för mycket av pojken, kanske har jag sett för många romantiska filmer där pojken alltid är så himla perfekt. Men någonstans måste väl bägge två anstränga sig för att göra den andre lycklig. Kompromissa och allt sånt där? Så när jag inte alls känner mig lycklig och när jag så uppenbart inte gör honom lycklig och när det känns som att jag är den som kompromissar… Då kan det väl vara dags för det där samtalet? Long overdue till och med?

The Cardigans får trösta. Medan jag ligger här utslagen, vissen och alldeles tom och funderar på om jag ska orka ta alla mina saker och mig själv tvärs genom stan för att… bevisa något, I guess.

Snälla snälla ge mig det där jobbet föresten, behöver det.

Ida.