Okej, bestämde mig för att stanna kvar och vänta, han kom hem utan sin kompis (som faktiskt också är min kompis). Vi lyckades prata till slut och det känns mycket mycket bättre. Återstår att se om vi kan lyckas genomföra lite nyttiga förändringar också men det kändes bara som väldigt viktigt att prata. När han väl pratar säger han ju de mest vettiga saker. Skönt att han faktiskt kommunicerar till skillnad från en del andra pojkar i mitt liv.

Ska bara få honom i säng nu för det nästan viktigaste av alltihop – försoningssexet. Tro det eller ej men han sitter och sorterar skivsamlingen och klockan är väl snart ett. But I can wait. It shall be very worth it.

Puss då. Nu är det lite mindre kaos. Tänk vad lite ord kan göra.

A lot later.

Nä. Jag fick inte alls som jag ville. Orden känns inte ett dugg vettiga längre. Vad håller jag på med? Klockan är snart tre och jag sitter i soffan och bloggar i någon sorts jag kan inte sova protest. Varför blev det så svårt? När blev det så svårt? Vi brukade ju ha det så himla bra. Jag är helt plötsligt inte alls så säker på att det här går att laga. Fast lite mat i magen och sömn brukar ju hjälpa att lösa även det svartaste mörker. Let’s hope this is the case for this too.