Ja. Sov inte i natt. Trött, hungrig och alldeles svullen. Bra start på mitt nya liv. Kan inte äta för jag mår så illa att saker inte riktigt vill vara kvar i magen. Fick i mig en kopp chai och en halv melon nyss. Mest vätska, men det behövs ju när man får skumma gråtattacker hela tiden.

Jag var på en arbetsintervju nyss. Gick bra. Är nöjd med både vad han sa och vad jag sa. Hoppas de hör av sig med positivt besked snart. Sminket höll hela vägen dit och hem igen. Fast efter jag köpt min melon på ICA gick det inte längre. Ni skulle sett hur jag såg ut när jag nådde spegeln i badrummet. Mötte två pensionärer i en gångtunnel, de såg förskräckta ut, när jag såg mig själv förstod jag varför. Var inte alls så diskret som jag trodde. Har inte en vattenfast concealer that’s for sure.

Har pratat med både mamma och pappa. De sa precis som väntat. Jag är ledsen, men jag kan inte hjälpa dig. Sluta vara ledsen. Han är inte värd det. Det var jobbigt, jag försökte hålla känslorna under kontroll, men så fort jag hörde deras röster bara allt sprack och jag fick knappt fram ett ord. Förvandlades till den där lilla 4-åringen som ramlat och slagit sig och gråter helt hysteriskt så hon knappt får luft. Undrar hur många sådana samtal mina föräldrar hört genom åren…

Har tänkt mera på vad han sa. Vad jag sa. Skäms och känner mig otroligt förödmjukad. Kunde jag inte ha gått medan jag hade någon sorts kontroll, självkänsla och stolthet kvar? Var jag tvungen att kräla? Jag har tänkt på det här ett tag. No really? Känner jag inte honom alls efter nästan 7 månader? Jag trodde verkligen han var annorlunda, duktig på att prata. Kändes alltid som att vi kunde det. Ändå tills nu. Då han framstår som en helt ny person. Eller är det bara jag som varit blind. Kärlek gör en blind har jag hört.

Vi åt pizza till middag innan. Han pratade om något trassel han har med en av sina vänner. Hans vän hade tydligen gjort något som en vän inte ska göra. Ironiskt hur han sen går och gör något en vän inte ska göra mot mig. Han är.. eller, ja, var kanske, min bästa vän. Som sådan ska han väl inte överge mig när jag behöver honom som mest? Jag orkar inte längre. Nehe? Men jag då? Tänkte han någon endaste gång på mig medan han gick runt och väntade på att göra slut med mig? Världens sämsta tidpunkt. Verkligen.

Jag mår så illa. Vill bara ligga i en hög i min säng med älskade Otto. De andra två nallarna är trots allt gåvor från pojkar, dumma pojkar. Jag älskar dem ändå (nallarna alltså, fast kanske pojkarna med) men inte just nu. Otto kommer från farmor, han har dessutom tröstat mig i typ 20 år. En stor nalle som är expert på att kramas för hans armar räcker runt. Han var mjuk och gosig för massor av år sen, nu är han sträv och salt. Han bär dessutom spår av smink som jag och min kusin utsatte honom för när vi lekte hårsalong hos farmor. En vis gammal björn. Han viskar att det ordnar sig och jag tror honom för en stund. Synd bara att man inte kan ha med sig Otto överallt i såna här kristider.