Så såg just O.C på teve. Självklart var det ett sånt där avsnitt där allt slutade så jävla lyckligt. Verkar vara vartannat avsnitt som är så där sliskigt jobbigt. Summer och Seth var så där löjligt lyckliga och Ryan och Marissa verkade pussla ihop det där i slutet. Jag vart så deprimerad att jag inte ens fick ner min glass. Inte vilken glass som helst utan min lyxglass, häagen-dazs. Macadamian nut brittle heter den här. Fick med mig den hem från ICA, de vet hur man lurar av tjejer deras pengar. Ställer glassen precis vid kassan. Alla vet ju att tjejer tröstäter glass. Jag går på det varenda gång.

Nåja hur som. Vart är mitt happy endning? Min mamma sa idag att jag inte hittat min inre säkerhet vilket gör mig så sårbar med förhållanden. Hon har blivit så där skarpsinning på sistone. Eller så har jag bara öppnat öronen, mamma röstar nog på det senare. Visst känns det som att hennes ord träffar rätt. För sårbar är jag. Har spillt så många tårar över killar att vi snackar volymer i stil med Östersjön. Föresten, killar och killar. Det har bara varit 3 stycken.

I alla fall, så ledsen som jag är nu vet jag att jag likt förbannat kommer ta mig vidare. För precis som Johnny sa i O.C nyss, vad ska man göra? Ge upp? No way. Jag hade en fantastiskt bra uppsättning egenskaper när jag var yngre. Viljestark, modig och ambitiös. Självsäker, envis, målmedveten and all the rest. Vart tog de vägen?

De finns nog här långt ner. Jag behöver bara hitta rätt pojke som fattar vad han har i händerna. Som inte bara försvinner. Men mer än det behöver jag hitta mig själv. Hitta något som går att lita på mer än pojkar eller för den delen män. Börjar väl bli väl stor för att lita till pojkar…

Inget varar för evigt. Bättre komma ihåg alla bra saker. Som hur fin han är. Är! För hur arg jag än är, hur ledsen jag än är. Så finns ju känslorna kvar ändå. Även om det går att göra slut på de där 4 sekunderna så tar det längre tid att bli av med anledningen till att vi var tillsammans. Eller det gör det för mig. Det tog mig mindre än 2 veckor att falla för honom. Faktum är att det nog skedde på en bråkdel av en sekund. Första gången jag såg honom. Det pirrade i magen. Kändes så rätt. Tog mig 1 månad kanske, att fastna helt totalt och drömma om saker man antagligen ska vänta med att drömma om och nu tar det flera år att ge upp hoppet. För hur kan jag låta bli att hoppas, när jag levde i en bubbla så lycklig, så lycklig. Antar att den viktigaste uppgiften nu blir att ta reda på hur mycket verkligheten skiljde sig från min bubbla. Han kan ju inte ha varit lika lycklig så att säga.

Ett jobb och ett eget hem som står där oavsett vore bra. Att vara så här rotlös är inte bra för min sårbara själ. En plats som jag hör hemma på. En plats att utgå från när jag reser runt jorden. En plats som skyddar mig en smula från saker som kommer och går, pojkar till exempel. Förlåt, män menar jag. Fast det låter på tok för vuxet. Men det är väl det jag ska vara, egentligen.

Ska sova nu. Har lovat att ge barnet bananpannkakor med sirap till frukost. Mest för att jag vill skämma bort mig själv och har en känslig aptit som inte tilltalas av så mycket annat än godis. Jo, jag lovar, jag äter. Men har en fantastisk ämnesomsättning när jag sörjer över mitt trasiga hjärta.

Ähh så man kan klaga och ha ont. Hjärta rimmar på smärta, och störd på rörd.

Puss!