Jag är tom inombords. Det som ABSOLUT inte fick hända har just skett. Nä, jag talar inte om min dator nu igen. Den kämpar på, den sviker tydligen inte i första taget. Fast den gillar att skrämmas förståss. Jag talar om den där pojken. Han försvann.

Om jag kunde ta mitt hjärta och visa det för er, är jag rätt säker på att det ser ut som något i stil med rödbetor som någon just mixat ordentligt. Eller kanske mera köttfärs? Ont gör det dessutom. Så in i helvete. Jag ville ju fixa! Varför gick det inte att fixa? Jag är tydligen både naiv och korkad. Har misslyckats totalt. Stod och skrek på en busshållsplats ganska nyss, fast jag slutade när jag insåg att här i Stockholm är man inte så ensam så att man kan göra sådant. Grät på bussen, grät mellan bussen och tunnelbanan.. ja ni förstår. Kom till slut innanför dörren här där jag nu är fånge tills jag slutar. Har inte längre någon tillflyktsort. Är fast här! Lite plåster på såren är det kanske att jag fick sluta några dagar tidigare. Redan den 9 april.

Tog mina nallar. De sviker aldrig heller. Bäddade ner mig i sängen. Ska alldeles straxt lägga mig som en boll och skrika i kudden. Jag förstår inte. Känner mig dum, förödmjukad, sårad, arg… Hur blir man av med det man älskar mest av allt så här fort och lätt? På ca 4 sekunder så tog det bara slut. Jag får inte ihop det. Jag förstår inte. Det han sa är inte logiskt. Jag ska inte ligga här i min säng och verka som att det här kom från ingenstans. Det har varit skumt den senaste månaden. Men så mycket som jag än stålsatt mig ändå sen dess så trodde jag aldrig…

Hoppet är det sista som dör. Jag sa till både höger och vänster att äh, skitsamma, jag bryr mig inte. JAG är less på honom. Bara lögner. Någon sorts fasad för att slippa det som kommer nu. Medömkan. Stackars dig, Ida. Jag hatar det. Det gör ont som fan att förlora det enda, det viktigaste or what ever. ONT! Skrika tills rösten försvinner, gråta tills jag dör av uttorkning ont.

Edit: Så här morgonen efter kan jag nog tycka att människors medkänsla kanske inte är det värsta, utan alla: “Han är inte bra nog för dig”, “Det finns fler fiskar i havet”, “Han var inte den rätte” osv. Så mycket som det kanske är sant, så är det nog det sista jag vill höra och ta till mig.

Ville slå, skrika, sparka och eventuellt döda oskyldiga småbarn eller kanske kaniner när han sa det. Ville banka lite vett i skallen på honom. Gick därifrån alldeles för sent. Borde gått direkt.

“Från en stygg flicka

Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund…
Jag hoppas du inte får en blund!”

Karin Boye.

Nä. Mer om allt skit imorgon.

Puss.