Så. Söndag. Vårsolen skiner mest varje morgon och det droppar utanför. Det känns bra. Lyfter humöret upp till en dräglig nivå utan någon särskild ansträngning från min sida. Jag har fått alla möjliga roliga förslag på hur jag ska kanalisera ilskan, skammen och besvikelsen. Men det känns faktiskt rätt bra. Ju mer jag tänker på det så kommer logiken fram, tar över och vinner. Länge leve vänner som står på ens sida no matter what och som öppnar ens ögon och visar en lösningar. Min lillebror var väldigt smart senast igår.

“Alla förhållanden slutar med ont.
Är man med i leken får man leken tåla.
Man vet ju att man kan bli sårad…
Likförbannat ger man sig in i det.
Det betyder ju bara att det är värt det…
Lite sårade känslor”

Det är ju rätt. Jag visste mycket väl hur ont det skulle göra. Jag visste det och jag gav mig hän ändå. Så var det värt det nu 7 månader senare? Svaret är ju självklart! Klart som fan det var värt det! Har haft ett helt sjukt bra halvår med en fantastisk person som jag älskar och antagligen alltid kommer att älska. Galet roliga minnen som förtjänar att få fortsätta vara roliga minnen. Kan inte vara arg och ledsen när jag tänker på det.

För han gjorde mig lycklig, jag bodde i ett rosa tuggummi-pop-land. Livet som barnflicka utan honom hade varit svårare och väldigt mycket tråkigare. Filmkvällar, miniroadtrips efter pizza, hotellnätterna över nyår, resan till gotland och blåsiga fårö sett från bilen med ost och kex, biokvällar, Random och de vackraste rosor jag någonsin skådat. Gigantiska potatisgratängen och hemmagjorda pizzor som aldrig blev så som vi ville. Både små och stora äventyr. *ler* Who can be mad?

Så jag ska tänka på lillebrors ord när det känns tungt, när jag saknar honom för mycket. Ska tänka att shit ja, det var perfekt så länge det varade. Sån tur jag har haft. Nästa gång jag funderar på att ge mig hän åt någon ska jag också tänka på det. Lillebror, ett litet geni

Jag kommer inte ihåg just nu om jag skrivit om min lingonssylt förrut eller inte, så vissa delar av det här kanske är en repetering:

Jag får sylt av min pappa, farmor eller mamma. Hemmagjord tokgod sylt. Jag har en burk här nu. Igår kom jag hem efter en lunch/fika och köttbullar med potatismos står på bordet tillsammans med min burk lingonsylt. Jag tittade på dem i förvåning. De har en egen hink med inte ens nästan ätbar Eldoradosylt i kylen. Men min sylt står på bordet. De ber mig att öppna min burk med sylt för de är för klena för att få upp den. Jag går in i chockläge. De tar inte lite sylt heller. Mer än halva burken försvann jag lovar! Det är bara bottenskrap kvar åt mig. Sylten de åt hade räckt åt mig tills jag ska flytta. Nu är det lite slask kvar i botten på burken och Eldoradohinken står där. Skrattar rått och elakt åt mig.