Måndag eftermiddag. Jag hade rätt om igår. Slutade i katastrof. Hyrde film men insåg snabbt att min dator vägrade se film med mig. Så imorse fick jag gå och se film på familjens nya dator. Det gick bra, men var ju inte samma sak som att ligga i sängen och tröstäta godis. Var inte lika skönt heller. Fick sitta på en obekväm stol. Filmerna var dessto bättre. Hitch och Wallace & Gromit. Småromantiskt, lagom förutsägbart, roligt på sina ställen och allt slutade bra. Har sparat vad jag hoppas blir en ny favorit till ikväll. Måste nog va lite mörkt och så för att den ska komma till sin rätt – Sin City. Ja, jag vet, jag är sen med att se den. Men bättre sent än aldrig.

Jag drömde tack och lov inget läskigt som jag kommer ihåg inatt men känner mig inte mer uppåt för det. Kan knappt vänta till söndag. Gotland. Ska bli så skönt. Jag vet jag är självisk men familjen här får klara sig utan mig. Jag måste ta och göra något åt mitt liv. Mår inget bra av att känna mig vilse och på fel spår. Det här är inte vad jag vill göra, inte vad det känns som att jag är ämnad att göra heller. Någonstans ska man väl känna lycka av att leva? Orkar inte spendera mer tid på annat. Som jag såg i min Hollywood film idag, livet är inte hur länge vi lever utan alla stunder som tar andan ur oss. Ovanligt lite har tagit andan ur mig på sistone. En pojke har gjort det men det räcker kanske inte, kanske jobbet och boendet också ska göra det? Vore skönt att komma hem och tänka, va härligt jag bor! Vore skönt att vakna och tänka, va skoj det ska bli att gå till jobbet! Vore också kul om pojken fanns där. Men det återstår ju att se. Så ingen idé att gråta över framtiden då jag inte vet hur den ser ut. Inte heller någon idé att gråta över förlorade ting då de är just det, förlorade. Nu och här är det enda som kan vara viktigt. För annars kanske man missar nästa grej som tar andan ur en. Om man inte är med här och nu så är det ju svårt menar jag.

Jobbigt då att känna sig vilse och en smula handlingsförlamad. Jag har skjutit upp allt tills jag är fri från det här missnöjet. Men det är nog fel inställning. Borde bara göra det som ska göras. Sluta klaga och dagdrömma, eller för den delen drömma mardrömmer så jag missar all skönhetssömn. Börjar se tärd ut, vilket kanske är varför människorna jag bor med ställer frågor jag absolut inte vill svara på. Hur mår du? Har du sovit gott? Vad ska du göra nu?

Tänk om mitt liv vore som i valfri Hollywood film. No matter hur jobbigt saker och ting blir så slutar det alltid bra. Eller i alla fall väldigt ofta. Tänk om pojken istället för att bara försvinna kom tillbaka för den där sista scenen där allt blir bra och vi gifter oss och försvinner bort i solnedgången. Undrar hur länge jag drömt liknande romantiskt orealistiskt crap? Hur ofta läste jag Snövit och de andra sagorna när jag var liten? Hur höga krav har jag egentligen på min prins? Hur pinsamt jag än skulle tycka det var på riktigt så drömmer jag ändå om Pretty woman-scenen där han kommer med blommorna och klättrar upp för brandstegen trots sin höjdskräck. När ska någon rädda mig trots hinder och grejer? Eller är det bara jag som måste sluta läsa sagor och ta tag i verkligheten? Istället för att invänta killen på vit häst med glänsande brynja och leendet som säger *bling*, kanske jag ska ta och skapa mina egna tillfällen. Varför inte hitta killen istället? Kanske går fortare och kanske det slutar lyckligare?

Fast som jag redan sagt förrut. Har andra större behov, även om hjärtats behov kanske känns mer viktiga så måste nog ett lämpligt boende och någon sorts självförsörjning komma före.