Nyss hemkommen från en livsnödvändig stund i Daniels närvaro och upptäckt en sak. När jag var liten var jag så vitt jag kommer ihåg inte rädd för så där våldsamt mycket. Trodde inte på monster i garderoben eller så. Nu är ju mitt minne dokumenterat apkasst men ändå.

Fast nu i vuxen ålder, eller iaf ung vuxen ålder, har jag börjat bli rädd. För att ta ett exempel:

Jag och Daniel skiljdes åt vid Rådmansgatans tunnelbanestation och jag gick tillbaka mot Odengatan och statsbiblioteket. Ingen större fara med det. Men jag ser vägen framför mig i nått sorts worst case scenario mode. Åh shit den där killen kommer hugga tag i mig, eller oj den där tjejen kommer vingla och knuffa ut mig framför de här förbannat häftiga men dödligt snabba bilarna. Oj den där bilen som kör så vansinnigt fort kommer på nått skumt sätt hamna på trottoaren och jag kommer bli till puré.

Skulle kunna fortsätta längre men struntar i det, jag tror att intelligensnivån på er som läser är hög

Jag ligger här i mörkret i mitt rum och måste ha täckets alla hörn och kanter under kontroll, inget får hänga ner för då kan det komma ormar och annat skumt uppkrypandes. Det kan finnas hemska män med yxor och annat i vrårna.

TRAMS!

Nu är jag så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna så jag tänker låta bli att öppna dem och bara sova. Med lite tur blir stavningen bra ändå.

Sov gott!