Finfina låtar
Det är de finfina låtarna som får varje morgon att glimma lite extra. Eller rättare sagt så är det de finfina låtarna som får varje stund att glimma lite extra. Men nu är det ju morgon så då skriver jag bara kort och gott om den glimmande morgonen. Så. Ja, där satt den.
Ryan Adams – Wonderwall. Maybe you’re gonna be the one that saves me? För att drömprinsen är värd att drömmas om hela tiden. När tänker han rädda mig egentligen? *fnittrar*
Eller varför inte Ray LaMontagne – Please
Baby, I was born just to kiss your mouth
You want me to say Please
Baby, I can say Please
You want me to get down on my knees
Baby, I can get down on my knees
I can say Please
Please
There are so many ones. *nynnar lyckligt* Jag ska gå till jobbet nu alldeles straxt. Med stuns i stegen och fluff i håret. Ja, jag gick och la med mig blött hår igår och det blir alltid totalkatastrof dagen efter, men jag ville så gärna duscha. Har dessutom fått för mig att jag ska gå till jobbet i mina röda skor. De är inte riktigt fotvänliga. Men, hot hot hot förståss!
Such a lonely day
And its mine
The most loneliest day of my lifeAnd if you go, I wanna go with you
And if you die, I wanna die with youTake your hand and walk away
Föresten, varför är det så att jag inte längre kan lyssna på tex. David Grey? Det är smörigt och dant förståss, men jag minns jag tyckte de var så bra. De där låtarna. Som alltjämnt ligger i Itunes men som jag hoppar över så fort de börjar. Vad har alla de där låtarna gemensamt? Jo, jag förknippar dem enbart med personer som varit i mitt liv. Kanske saknar jag dem och klarar inte påminnelsen? Eller också har jag gått vidare, börjat på nya kapitel. Just nu har jag musik som jag bara förknippar med mig själv, det borde betyda att jag får behålla dem eller hur?
Puss!
Måste bara säga att jag älskar namnet på din blogg. Helt awesome (ett ord som tyvär inte kan översättas hur man än försöker, iallafall inte utan att man låter som en 58-åring som försöker låta som sina barn…)
Musik kan jag för övrigt prata om in all evighet, men måste erkänna att jag aldrig har hört låtarna du pratar om. Är för djupt begraven i min Ani DiFranco-kick… Den har varat fem år såhär långt!
Tack! Det var ett sånt där uttryck som dök upp i en konversation en dag. Bara kom från ingenstans och jag kände direkt att jag måste registera en url och sen gick det ytterligare ett tag innan jag förstod att jag blev tvungen att tillverka en blogg/dagbok av det.
Jag börjar förstå att jag missat något stort när jag helt plötsligt läser om Ani DiFranco i flertalet bloggar. Ska kolla upp genast! Musik ska man lyssna på mycket och ofta. Ju bredare musiksmak man har ju mer nöje kan man finna i bloggvärlden. Man får så mycket bra tips överallt.
Jag gillar din blogg skarpt så fortsätt skriva så lär vi “höras” mera i kommenterna