Ibland, när allt känns nattsvart och extra svårt, kan det vara bra att sätta sig ner och fundera. Varför känner jag så här? Vad har hänt? Varför hände det? Kan jag kanske ha något med det här att göra själv? Eller är allt verkligen någon annans fel?

Igår, eller kanske mer exakt i lördagskväll, kom jag fram till en sån där brytpunkt. Ett mental breakdown på en toalett på Sturecompagniet för att vara exakt. Satt där, stirrade in i kaklet och bara tänkte NEJ! Vad håller jag på med? tills jag tog mig samman och bestämde mig för att min säng var en önskvärd plats för mig att vara på. Gick hem.

Vad var det då som hände? Det började med ett sms från min sida. Till bartendern faktiskt. (Dumt? Oh ja.) Det stod en väldigt direkt fråga som jag fick ett helt otroligt diplomatiskt svar på. Översatt till svenska stod det. Nej tack. Inte för att han sa det utan för att han var en av rätt många på sistone som sa det så kände jag bara. Fuck it! Jag ger upp. There is something very wrong with me. Kände mig väldigt dum, desperat och så klart sårad.

Så bara så ni vet! Jag strejkar. Ska fan vara svårt otillgänglig och singel singel singel. Sova själv rules right?

Min självkänsla, mitt självförtroende. Allt är verkligen på topp! Killar är helt fantastiska varelser som jag uppskattar så mycket. Verkligen. Jag är så irriterad och upprörd att jag till och med snäser åt mina stackars kunder idag. Vill ligga hemma i sängen med sjukt dyr glass och tycka synd om mig själv.

Bleh!