Jag önskar jag kunde sätta ihop orden så som en del andra. Så de bildar en sån där helhet man inte kan slita sig ifrån. Så man önskar de aldrig ska ta slut. Att jag kunde skriva så som jag önskar jag kunde skriva. Bli författare, journalist eller bara poet. Jag önskar att jag vore helt outstanding jävla bra. Eller mest av allt önskar jag nog att jag orkade göra saker färdiga. Stanna kvar vid något tills jag blivit bäst på det, istället för som nu, plugga lite här och lite där och bara göra allt halvdant. Jag önskar att någon vill ha mig, bara mig. Jag önskar jag kände mig mera hemma. Inte fullt så här vilsen. Att jag kunde se min plats. Jag blir deprimerad då och då. Ibland med rätt och ibland helt bara så där. Jag kämpar mot känslan av meningslöshet och tänker att imorgon är en annan dag. Imorgon. Jag tar mig oftast igenom det. Hittar något som får mig att skina inifrån och ut. I lördags satt jag, som jag redan berättat lite om, på en toalett och stirrade in i kaklet. Jag kände det nästan familjära mörkret komma smygandes och omsluta mig. Jag bet mig i läppen och sket i tårarna. Inte där och då. Jag höll dem inne tills nu. Jag grät på busshållsplatsen. Jag var på väg hem från födelsedagsfirandet som jag stressat så för att hinna till. Jag var på väg hem före alla andra, they were just getting started. Jag klarade inte av att vara glad. Jag känner det lite grann som att det sitter någon liten flicka innuti som bankar med sina nävar på insidan av min kropp. Hon vill ut, hon vill bli tröstad. Det gör ont när hon slår med sina små nävar på mina revben. Jag satt på busshållsplatsen när mamma ringde. Försökte, eller rättare sagt, önskade att hon skulle märka hur den lilla flickan skrek och gormade och att hon skulle veta precis vad man ska göra. För själv kan jag inte för mitt liv förstå varför hon är så ledsen. Är det mat som fattas? Tak över huvudet? Har hon ont någonstans? Går det att medicinera, laga? Jag önskar jag älskade mig själv, att jag inte ständigt kände det som att jag ligger lite efter, som att jag hoppar runt i baksätet utan bälte på en riktigt dålig väg när jag borde köra. Jag önskar att jag inte hade så bråttom. Att jag kunde sitta ner och vänta. För livet ska väl inte ta slut idag? Jag fick tre fantastiskt fina rosor av min alldeles fantastiska Rydeboll. Jag sitter här och tittar på dem, det är ju trots allt Alla hjärtans dag. Jag kan inte säga att jag avskyr den här dagen för att den är amerikansk och kommersiell. Kan inte säga jag blir deprimerad av kärleksparen som håller hand och pussas överallt jag ser. Det enda jag kan säga är att jag idag precis som alla andra dagar känner mig ensam och oförstådd. Kan inte någon trösta den lilla flickan? Hålla henne i handen, tala till henne och lista ut hur man får henne att vara riktigt glad? Because me, I’m all out of ideas and feel absolutely worthless since I’ve failed with her so many times already.