Kommer ni ihåg den där låten av Nordman?

Vandraren har ingen stans att gå, när han kommit fram till slutet.
Månen färgar alla skuggor blå, han är ensam kvar där ute.
Långt där borta från en enslig gård, lyser värmen ut i natten.
Väcker hungern i hans frusna kropp, som har levt på luft och vatten.

Inte för att jag alls tycker om låten eller ens kom ihåg mer än Vandraren… när jag nyss kom att tänka på den men det är ju lite så. Att jag vandrar. Upp, ner, fram och ibland tillbaks. Många människor går med mig, andra möter jag och ett fåtal får mig att gå någonstans jag först inte tänkt. Som Shai. Ja det är ett namn jag lovar.

Iaf. Ni vet hur det ibland känns som att man bor i en bubbla. Att tiden står stilla? Det blir oftast så för mig när jag umgås med någon väldigt intensivt. Världen utanför får vänta. Andra saker är viktigare. Från sekund ett befann jag mig i denna bubbla. Det började på ett dansgolv.

Vart känner vi igen det härifrån? Lars! Of course! Livet går i cirklar! Måste väl kanske lägga till att Lars är pojken som jag träffade på ett dansgolv. Som jag föll för, som jag gjorde allt för och som galna saker hände kring. Lars är han jag alltid kommer komma ihåg, som jag alltid kommer att ha tid och plats för. Som jag trots en hel del tårar fortfarande pratar med och umgås med när sådant är möjligt. Back to our dancefloor…

Människan lyste. Jag drogs dit. Vet inte alls hur det gick till men pratade gjorde vi. Kanske var det bara jag men varje ord var understruket och viktigt. Han hade en underlig effekt. Ovillig att skiljas från honom så gjorde jag det ändå. For hem med Lina och sov. Morgonen efter kom han igen. Pannkakor var bara en ursäkt. Orden var där igen. Hela tiden. Berättade och han lyssnade. Varför berätta alla dessa saker för någon jag knappt mött? För att ibland måste man ta dessa chanser! Ibland får man otroliga svar. Jag kan nog inte ens nästan återge vad samtalen handlade om. Mer än att de handlade om mig. Så klart. Vet inte särskilt mycket om människan. Kanske är det så det måste vara. Jag känner mig helare. Lite bättre. Så det är kanske okej att han är i London. Att vi inte kommer ses något mer vad jag vet. Att han inte är Prince Charming även om jag kanske ville det för en liten stund. Han visade att inte alla är elaka jävlar. Att inga upplevelser är dåliga upplevelser egentligen. Allt har ju lett mig hit. Att jag borde vara mer av en optimist och att jag borde läsa en bok vars hemsida ser ut som något från en galen sekt.

Tiden går otroligt fort. Mitt nya jobb börjar snart. Jag har haft gott om tid att tänka. Gjorde galet goda muffins nyss. Citronkräm, kokos och sesamfrön är några av beståndsdelarna. Har redan ätit för många.

Det är nog dags att gå igenom packningen en gång till. Falun den här helgen. Party

Just ja, måste säga också att jag träffade Daniel igår. Det var inte en dag för tidigt. Istället för saknad som nästan fått mig att gråta om nätterna är där nu glädje igen. Han är bra fin han

Puss kram!
Ida.