Idag är det lördag. Jag fick ett oväntat och mycket deprimerande samtal igår. Det var absolut kul att samtalet kom. Betyder alltid något. Han tänker på mig. Woooow! Dessvärre var det bara dåliga nyheter. Nej vi kommer inte på besök snart.

Jag ska iväg och arbeta lite igen. Ska se ut som en hemlös 80tals hiphopare med iPodar på stan igen. Det blir nog bra. Hade ganska roligt förra helgen men det ser ut att vara värre väder idag.

Vexation of spirit is a waste of time
Negative thinking, don’t you waste your thoughts
Verbal conflict is a waste of word
Physical conflict is a waste of flesh
People will always be who they want
And that’s what really makes the world go round
Unconditional love is scarce

…

Hey!
You’ve always been good to me
Even when I’m not good to myself
You’ve always been fair to me
Even when I’m not fair to myself
You’ve always done right by me
So I will do right by you…You…

Damien Marley – There for you

Eftersom en del av er alltid kräver en förklaring till rubriken kommer en här:

Läser en bok som jag blivit rekommenderad, Radical Forgiveness. Den är absolut bra. Men fullständigt skogstokig också. Den handlar om hur vi ska ge upp vår strävan att förstå absolut allting och bara inse att allt händer av en orsak, till och med dåliga saker händer för att de måste, för att vi ska lära oss något av dem.

I boken säger författaren att många av oss säkert upplever mönster i våra liv. Som jag säkert kan hitta något mönster i mitt kärleksliv och att det säkert går att dra några paralleler till min barndom. Det blir bara till ett återkommande mönster om vi misslyckas med att lära oss något av situationen första eller kanske andra gången. Det går helt enkelt att bryta det här mönstrena och naturligtvis ger författaren oss verktyg för att göra detta i boken.

Jag vet inte varför jag läser boken, kanske för att han som rekommenderade den påverkade mig mycket. Framför allt gav han mig hopp. Hopp om att jag kan bli bättre. Men vad jag vet just nu är att mitt humör radikalt förändrades under det där samtalet. Eller de många samtalen eftersom jag bakade muffins och behövde lägga på här och där.

Han skulle ha kommit tillbaka och nu gör han det inte. Dessutom hade han mage att tycka jag borde komma till honom istället för att åka till Dublin i påsk. Which is in fact upsetting.

Jag är trött, allt är total kaos här i min lägenhet. Jag har faktiskt flyttat ut datorn i vardagsrummet så jag ska slippa vara i mitt rum så mycket. Jag känner mig lite som George såg ut i senaste Greys Anatomy avsnittet. Jag är typ bara i mitt rum när jag ska sova och då släcker jag lampan och går till sängen i mörket så jag ska slippa se röran. Det är fysiskt utmattande att bara se på det.

Det går rätt bra på jobbet. Men jag irriterar mig ändlöst på en av mina arbetskamrater. Enligt boken jag läser har det egentligen inget med personen att göra utan med mig. Han visar mig bara något med mig själv som jag inte är nöjd med. Det finns ett worksheet i boken jag borde fylla i och se om han slutar irritera mig så.

Imorgon är det våffelsöndag. Det blir jättetrevligt. Ska göra våfflor hemma hos Rydeboll.

Summan av kardemumman är iaf att nu när han inte kommer längre tappade jag lite lusten att kämpa vidare. För nu har jag inte längre något väldigt trevligt att se fram emot. Nu är det bara ändlösa dagar fyllda med ungefär samma saker. Enligt den stora högre plan som våra liv följer var det inte meningen vi skulle ses just nu uppenbarligen.

Somehow I feel that plan sucks. Varför gör jag alltid så här? Har vetat hela tiden att det inte kunnat bli något, att det fick vara vad det var and then no more. Varför såg jag så fram emot att träffa honom igen när det ändå inte hade hjälpt. Vi bor ändå på två helt hopplöst olika ställen. Än värre är att jag faktiskt blir deprimerad av tanken på att inte se honom igen. Att jag helt plötsligt tappade lusten att kliva ur sängen är ju outrageous. Någon får lov att slå mig eller sluta prata med mig. Har så många fantastiska människor här att vara med, som faktiskt lyfter upp mig ett par snäpp, som jag skrattar mycket med. Att säga som jag just gjorde är ju som att säga de/Ni inte duger. Kanske börjar jag äntligen förstå varför mamma inte tyckte jag och Ed räckte för henne där efter skilsmässan. Vänner är grunden som jag absolut inte klarar mig utan. Men han den där själsfränden behövs kanske också. Nu kommer han dessutom inte.

Fast seriöst Ida. Ta dig i kragen. Måste ju finnas någon annan.