Jag borde ha somnat för länge sen. Klockan är efter midnatt. Jag ska snart upp igen. Vad håller jag på med? Jag såg Heroes som var mycket spännande precis som vanligt. Men jag såg också tre avsnitt av Greys Anatomy och jag grät. Första avsnittet var precis så där bra som det brukar. Mitten avsnittet undrade jag vad som hänt med min serie!!! Massa nya skådisar och jag hajjade njet. Sista avsnittet grät jag mest. Viktiga människor dog, dåliga saker på alla fronter. Men Meredith summerade med att viktigast av allt är att kunna drömma, inte om drömmarna slår in eller ej.

Så sjukt olyckliga saker händer i den där serien. Vilket kanske är varför jag gillar den så. Den får mig att tänka, shit, jag borde vara så jävla lycklig. Det är faktiskt njet fel på mitt liv. Jag har ett jobb jag tycker om. Jag har vänner jag avgudar. Jag bor iof inte direkt som jag vill, men det finns hopp för det med. Jag har haft turen att träffa en hel drös fantastiska killar på sina olika sätt. Ingen av dem har väl varit mr Perfect, men ju mer jag letar ju mer övertygad blir jag om att en sådan inte finns. Bara en Mr Right for right now vilket känns riktigt logiskt och vettigt. De har alla tillfört något även om ingen annan än jag förstått det ibland.

Jag hade en rätt fantastisk barndom jämnfört med massor av andra. Jag har bra föräldrar som finns där för mig alltid. Vilket är mer än vad man kan säga om Merediths föräldrar. Bägge två verkar vara arseholes! Eller verkar, de är. Mina har gett mig kläder, mat och husrum. Mina har trott på mig och tröstat mig när det behövts. De har kanske inte alltid svaren jag vill de ska ha, men de vägrar ge upp på mig. Vilket jag själv bitvis gör.

Så varför känns det så hopplöst? Varför är jag inte lallande glad. Varför sitter jag uppe så här sent? Hur svårt ska det vara att vara lycklig? Krävs det verkligen radikala metoder som den jag läste om i boken engelsmannen rekommenderade. Krävs det yoga, örter och peacemärken?

Blä, Im off to bed. Imorgon blir svårt. Igen! Hela denna vecka har varit tung. När folk börjar kommentera på jobbet att jag är blek och verkar ur gängorna… Ja då är det dags att oroa sig.

Ida.