Jag tror min hjärna skar ihop på något högst oåterkallerligt sätt. Hörde rösten. Över telefon. Det var nog inte ens meningen. Men min hjärna skar ihop, mina öron vill inte höra något igen. How can he be so happy?

Min kusin är i mitten av tre personer. Jag förstår henne. Hon vill inte, kan inte och så vidare. Vart är min elaka kusin som alltid är på min sida? Jag behöver henne. Någon som håller med mig. Fast jag har fel. Fast jag visste allt det här. Jag är ledsen kusin, Shirly får din plats. Jag klarar inte av att du är så där löjligt jävla lallande lycklig. Du förtjänar det absolut, men jag klarar det inte. Mådde dåligt av att se dig. Blev kort och gott avundsjuk. Jag är nog ledsen. Har haft sönder mer än jag tillfört.

Jag klarar inte av det här själv. Jag köper inte allt crap om att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan och att jag behöver tid för mig. Jag har haft tid för mig. Lätt. Jag råkar dessutom tycka om mig och det mesta i mitt liv. Aight?

Människor är flockdjur och har alltid varit. Jag behöver en flock. Palla vara alldeles ensam i den där satans sjunkande båten. Hellre sjunker jag ihop med någon.

Jag är nog ungefär mest lättlurad i världen. Jag tror tydligen på allt jävla bullshit folk säger till mig. Jag letar prinsar i en gödselstack. I’ve had enough. Vilket jag vet jag sagt till mig själv många gånger. Så är det kanske dags nu att lära sig av misstagen?

Måste försöka slå mig själv medvetslös så jag orkar jobba imorgon. Med Björn. Wow. Life sure is grand.