Att vara två om saker är verkligen en utmaning. Man kan tycka det vore rätt enkelt om man älskar varann att ge och ta. Men tydligen vill vi ofta exakt motsatta saker och då blir det ju mest en kamp om vem som ger upp först. Som tex hans skägg. Bad han spara det för jag tyckte minsann det blev hur sexigt som helst. Han såg äldre och mer mogen ut vilket alltid är ett plus, är inte 14 och har ingen lust att vara tillsammans med någon som ser ut så. Helt klart är jag påverkad av min pappa på den här fronten. Han har aldrig varit babylen i ansiktet nå länge i sträck. Tycker helt enkelt det är MANLIGT med skäggväxt. Men idag, på alla hjärtans högtidsdag, gav han upp.

“Nä, det kliar och det framhäver min dubbelhaka. Jag hatar det och mår inte bra!”

Har inte ens sett den där dubbelhakan han pratar om men fine. Raka dig då din jävel!

Igår kväll efter jobbet åkte jag hem. Käkade mat och såg på tv. Spelade lite gitarr och längtade efter kursen som skulle börjat idag men som blev uppskjuten till nästa torsdag för läraren är sjuk. Medan jag satt där och tankarna vandrade så kom några hemska “filmsnuttar” i skallen. Ni vet när man liksom kan se något hända som om det vore film i tankarna? Iaf, det var inga roliga såna.

I en av dem var jag typ 30 nånting och pojkvännen kommer hem helt lycklig och bara Tja, vet du, jag har ändrat mig, jag tycker vi ska skaffa barn nu. Varpå jag fick ett nervöst sammanbrott eftersom 30 nånting nånting kändes så gammalt. Jag har unga föräldrar själv. Jag såg framför mig att va 60 och alldeles utmattad med barnbarn. Typ rullatorn framme liksom.

Sen kom som fler filmsnuttar och alla handlade de antingen om barn eller om hur min pojkvän var otrogen. Till saken hör väl att jag nu hamnat i en ålder där faktiskt folk jag känner skaffar kids. För att inte tala om farmors alla hintar. Jag har alltid sagt nej och alla har alltid sagt att jag skulle få äta upp det nån dag. Men nu har jag liksom fastnat i den här oh my antingen skaffar jag dem nu eller vaknar upp senare och ångrar mig när det är för sent ångesten. Vilket sucks big time. 24 är egentligen ingen ålder att tala om, men samtidigt så vill jag verkligen kunna vara där och hänga med som mina föräldrar. Fast ju mer jag tänker på mig som mamma ju mer ångest får jag. Vill inte alls trycka ut en vattenmelon där nere, eller för den delen få bröst som hänger ner till tårna eller mer bristningar i huden. Vill inte behöva kompromissa ännu mer. Har inte heller varken hem eller ekonomi för att stödja en sån här gigantisk sak. Geez.

Blev som skärrad där jag satt igår iaf. Bestämde mig raskt för att åka hit. Han var inte hemma, eller sa åtminstone han inte skulle vara hemma förrän sent. Packade ihop lite saker och drog med buss och tunnelbana och gick från Östermalmstorg. Kom hit och mycket riktigt var han inte hemma än. La mig i sängen och kollade på Scrubs, när han ringer. Jag svarade och spelade så cool. Sa jag var hemma och kollade på scrubs och att jag skulle gå och dricka te och sova. Han sa godnatt önskar du var hemma hos mig unt so weiter. Efter ett tag hör jag nyckeln i låset och han öppnar. Jag säger Hej älskling välkommen hem. Hihi, om bara jag kunnat ta en bild av det! Hur kul som helst! Lätt den bästa överraskning jag lyckats med på länge, brukar nämligen alltid avslöja mig i förväg.

Skriver för övrigt det här på världens hetaste tangentbord. Ett Logitech DiNovo Edge. Det är så skönt att skriva på och är sååå rätt på alla sätt. Känns och låter lite som en gammal skrivmaskin fast inte så högt utan bara precis lagomt.

Äh, jaja. Nu när jag skrivit och berättat om skägget jag saknar och barnångesten så är det kanske dags att fundera på att ta sig till jobbet?