Just ja, har lovat att skriva om fars dag. Lämnade väl historien efter att jag fått lingonsylt av min bästaste pappa (som fyller år idag -> Grattis!).

Vi sov en stund till och sen gick vi över gräsmattan till svärmor och väntade och väntade. Till slut kom de, älsklingens ex och deras gemensamma dotter. Jag har aldrig träffat någon av dem, eller jo, har sett dem på en buss en gång men inte officiellt. Älsklingen har inte träffat dem på 7 månader eller något sånt.

Dottern har fyllt 1 år och är verkligen en urgullig liten tjej med massa energi. Det var häftigt att få vara med och se hur hon lyckades charma honom bit för bit. Det är bra om de kan umgås för alla utom möjligen mig. Jag kan nämligen inte alls bestämma mig för vad jag tycker eller känner. Har varit tabu att prata om saken med älsklingen länge och överhuvudtaget har det varit alldeles galet ända sedan januari när jag första gången fick höra talas om det här. Det var för övrigt inte ens älsklingen som berättade. Vi hade redan umgåtts mycket tillsammans då och det var mycket som vändes upp och ner i ett slag där. Premisserna för vår framtid tillsammans ändrades drastiskt. En mycket bra fråga om jag överhuvudtaget förstått exakt vad allt det här innebär ännu.

Jag har i alla fall sedan dess tjatat på honom att ta sitt ansvar för sin dotter trots hans hårda ord och sura miner. Det kändes som en triumf när han gick med på att träffa dem i söndags. Ska inte alls ta på mig hela ansvaret för att det skedde, men vet faktiskt inte om det skett nu utan mig. Kanske alla dessa månader utan att de (älsklingen och hans ex) pratat faktiskt lyckats läka några av såren från deras gamla relation för de uppförde sig hyffsat väl mot varandra och verkar intresserade av att gå vidare. Låt oss hoppas någon hyvlat vägen så gamla dåliga hjulspår kan undvikas (haha sicken dålig mening, men lite rolig ändå). Med lite tur dröjer det inte lika länge igen innan han vill träffa sin söta dotter igen.

Men som sagt, jag vet inte riktigt vad jag varken känner eller tycker om det hela. Har som sagt från början bestämt att han måste ta sitt ansvar. Något värre kan ju inte finns än att vara övergiven av sin pappa. Jag har saknat min egen pappa väldigt mycket när jag var liten och han jobbade massor, fast jag kunde i alla fall prata med honom.

Dessutom har det hela den här tiden varit olidligt att ha två personer som liksom hör ihop med älsklingen och inte ha någon riktig pejl på dem.

Äh ja, det här går att analysera i timmar. Har inte tid för det nu. Måste som sagt äta lite lunch och sen jobba vidare med min artikel.

Vi får se vad som sker framöver helt enkelt.
Laters!