Tänk om jag hade manusförfattarna till Greys Anatomy här. Va bra de skulle få ner mina tankar till ett superspännande avsnitt med både tårar och skratt då. Själv får jag inte grepp om dem, tankarna.

Jag ligger här med min blåbärssoppa och har just sett åtta avsnitt på raken. Jag grät här och där. Sista avsnittet jag såg slutade precis så där hollywoodlyckligt som jag vill mitt eget liv ska sluta. Fast börja menar jag ju egentligen, för det är ju vad som händer efter sluttexterna jag vill vara med om. Då borde det ju vara helt magiskt! Varför gör de aldrig film om det? Det är ju för jävla trist att leva ensam. Jag är definitivt ett flockdjur. Jag kommer från en ganska trasig familj så det är väl inte helt otippat att jag själv är en smula trasig, fast att få en egen familj är klart högt på önskelistan. Kan inte peka på stunden när jag gick sönder för jag minns bara den starka tuffa tjejen som visste precis och sen helt plötsligt den lilla veliga typen som gråter alldeles för lätt. Vet inte alls vad jag vill längre. Är inte särskilt tuff. Hur lagar man människosjälar?

Har några goda nyheter. Min lillebror ska gifta sig. Han har en son på väg. Gick ganska fort, men han hittade ju världens bästa Anna så jag kan inte göra annat än att heja på allt jag orkar! Det är stort, lillkillen är så stor. Bytte till sommardäck på blivande frugans Volvo som om han aldrig gjort något annat. Han har gjort en helt annan resa än min äldre bror som också ska gifta sig. Storebror var alltid en ladies man. Under hans tonår var det omöjligt att minnas namnen på tjejerna som kom och gick. Han har tre barn med lika många mammor. Fast vi hoppas att han hittat rätt i fina Sanna. Lillebror brydde sig knappt alls om tjejer. Bara cyklar, skateboards eller något annat man kan ramla och slå sig ordentligt på. Storebror testade flitigt tills han hittade rätt. Lillebror bara väntade verkar det som. Är så stolt över dem bägge. Finaste grabbarna i världen!

Jag vet inte riktigt vad jag gjort. Har trott ett par gånger att jävlar va bra den här killen är. Min värld har gått under varje gång det visade sig jag hade fel. Minns hur jag körde i min lilla micra, fast jag knappt såg nått för alla tårar, ut i skogen. Satt i duggregnet med Incubus-skivan. Minns en annan gång hur jag låg på golvet i en boll i vad som kändes som dagar. Fast jag har ju rest mig. Tagit mig vidare. Fattat svåra beslut. Så egentligen oroar jag mig inte så mycket. Jag är en överlevare och har alltid varit.

Vet bara inte vad jag ska göra med just den här relationen jag är i nu. Ingen idé att fråga vänner och familj. De har nog inte mycket till övers för honom. Ingen idé att fråga honom heller. Svaren som kommer ut stämmer aldrig mer än några timmar i taget, sen kan de vara helt tvärtom.

Det finns gränser man inte får gå över. Gränser för hur självisk man får vara. Gränser för vad man får säga. Men jag ska inte förneka det finns två sidor av den här historien precis som med alla andra. Jag är absolut inte felfri. Den biten kanske mina nära och kära inte får höra om. Så funkar vi ju, återberättar till vår egen fördel. Men faktum är att jag förlåter för lätt. Sätter aldrig mina hot i verket. Så de betyder ju inget ens när jag precis sagt dem. Jag är så mån om att laga att jag inte behåller mina gränser. Jag behöver absolut värdera upp mig själv. Hålla på mina principer, för så fel är de inte.

Jag gillar inte rökning, jag gillar inte att sova i obekväma bäddsoffor eller att försöka laga mat i kokvrår utan ugn. I alla fall inte i långa perioder utan ände och definitivt inte när mina saker måste pendla mellan högar på olika golv. Jag gillar inte att höra viktiga saker från andra först eller att behöva gissa vad han tycker och känner. Jag gillar inte att vara den enda som diskar eller tvättar kläder. Jag gillar inte att se honom bara gå förbi soppåsen eller ignorera smutsen i badrummet. Jag gillar inte snorkråkorna över hela badrumsspegeln. Eller mikromaten mer än i undantagsfall. Jag gillar inte att bli kallad för nervärderande saker gång efter gång. Jag gillar inte när grälen gång på gång återkommer till hur lite pengar jag har.

Jag gillar hur vi skrattar tillsammans. Hur hans axel är den bästaste platsen ever att avrunda dagen på. Gillar hur han går och smakar i kryddbrukarna och lagar mat som en kung. Gillar hur han kommer överens med alla av de mest skilda slag. Gillar hur han kan en otrolig massa saker. Gillar hur han aldrig låter mig ligga i mörkret alldeles förstörd av något bråk. Hur han i sista sekund säger precis rätt saker och hur han övertygar om att allt kommer bli bra.

Så nu borde vi vara framme vid slutklämmen va? Det är nu jag hittar honom med gitarren utanför mitt fönster, eller i hissen full av röntgenplåtar från alla operationer vi gjort tillsammans för att låna slutet från Greys… Kanske några rosor får vara med på ett hörn. Fast egentligen vill jag bara att han ska vilja. Det skulle räcka långt.