Inte nog med att det regnar ute, det är också en förbannad skitdag.

Saker som gick fel:

• Hade ingen frukost hemma
• Släpade tallrikar och lakan åt pojkvännen till stan som han sen inte hämtade så jag fick släpa dem hem till honom också
• Rabarbern som min kollega lämnat på huvudkontoret kom jag inte åt pga ett väldigt trögt lås
• Bussen till pojkvännen körde vilse och tog superlång tid på sig
• Hur jag än städar så blir det inte rent i vår gamla lägenhet
• Har fortfarande ingen frukost hemma
• Alla kartonger har inte flyttat sig en millimeter medan jag varit borta

Vaknade kanske på fel sidan från början. Jag sitter typ i ett mörkt hål. Ensam.

Det är det där som stör mig. Att jag alltid lyckas med att snärja in mig i ofrivillig ensamhet och depressioner. Är jag bara otroligt dålig på att be om hjälp eller lite smått illaluktande eller är det nått annat? Har kanske otur och dålig tajming. Eller kan jag aldrig va nöjd med sakers tillstånd? För jag är ju verkligen inte nöjd eller glad eller nånting. Allt är bara hopplöst! Vet inte i vilken ände jag ska börja.

Tog mig till Sollentuna från pojkvännen, lika lite som jag kan förklara för mig själv vad som är fel så kan jag det för honom. I frustration for jag och grät hela vägen. Hade gärna haft självdisciplinen att hålla mig tills jag kom hit. Gick in i gamla lägenheten och städade balkongen. Fick psykbryt när jag lite stolt över hur mycket bättre den blev insåg hur mycket skit som är kvar inuti lägenheten. Tog med mig allt det sista därifrån. Jag har verkligen inte råd men det får bli städfirma. Orkar inte med att må dåligt och hålla på med mer än jag måste. Någon sorts sten från mina axlar. Pengar får jag trolla fram.

Nu ska jag ta mig i kragen och gå ner på ICA och köpa frukost. Sen ska jag släpa grejer till källaren. Varför tog vi ett hus utan hiss?