Jag har de senaste dagarna, då jag gått i vad som känns som skytteltrafik mellan de olika soprummen och lägenheten och källaren, sett 2 riktigt skumma typer på min gata. Den ena går runt med en rullvagn och verkar älska elskrotrummet. Han går in där och klipper av alla sladdar på allting. Verkar hålla lite vakt, kommer det nån och lämnar nått går han in straxt efter och tar sladdarna.

Sen stod det en med massa påsar i händerna och rotade igenom soptunnorna som sitter på gatlyktorna.

Skyttevägen är kanske inte lika het som Drevkarlsstigen?

Lägenheten däremot börjar likna nått. Hämtade upp några kartonger ur källaren och hade kärt återseende med många saker jag knappt kom ihåg att jag äger. Börjar fylla upp skåpen i köket med koppar och glas som är såååå fina. Kommer ha beslutsångest varje dag jag ska dricka te eller så. Men det är som alltid mycket kvar att göra. Anstränger mig för att försöka göra klart en sak i taget men det går så där. Tålamod är inte min starkaste sida som vi alla vet väldigt väl vid det här laget.

Slutligen så här lite i smyg på sluttampen måste jag rapportera att idag hände nått underligt. Jag var ute och sprang 5 km (i motvind kändes det som, gick seeeegt) och kom hem och gick i duschen. Drog handen över näsan vid nått tillfälle och mitt u (som jag har i mitt hål för att det inte ska växa igen) for ut på golvet. Det händer typ aldrig! Jag har i flera veckor tänkt på att ta ut u:et och låta hålet växa igen, för jag använder ju nästan aldrig min ring längre. Har väl äntligen växt ifrån att tycka den är det snyggaste jag kan ha på mig. Så sagt och gjort. La ner den i påsen med de andra smyckena jag haft i näsan och nu känns det väldigt tomt och lite ledsamt. Förhoppningsvis ångrar jag mig inte.

Sov gott!