Det känns som att jag är i upplösningstillstånd. Som att jag snart blir till ingenting. Eller kanske som om jag vore urkopplad. Avstängd.
Kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men lite beror det nog på att vi haft så mycket egen tid i skolan. Har inte träffat så mycket människor på sistone.

Sitter i stan med en latte och god kaka. Inte mycket går som jag vill. Känns som jag och min pojkvän inte längre är på samma sida, kanske inte ens i samma kapitel. Om det är han eller jag som förändras kan jag inte svara på. Hur det ska lösas är ett ännu större mysterium. Prat leder ingenstans.

Jag är trött. Som Shirly sa: varför kan man inte få vara en glidare nån gång? Dessa ständiga motgångar tär.