Min pojkvän säger att mina problem är lyxproblem, så innan ni säger samma sak kan jag ju bara upplysa er om att jag inte håller med, men bara eftersom jag tycker det beror på i vilket perspektiv man kollar på saker och ting. Jag kan ju inte ens nästan jämföra mitt liv med nån i ett u-land (skulle antagligen inte överleva en vecka en gång), det enda jag kan göra är att jämföra med andra svenskar och då, ibland, tycker jag att jag har problem som suger musten ur mig.

Till exempel har jag lyckats sänka mina mobilkostnader tack vare det fantastiska programmet Ping och det faktum att typ alla mina närmaste köpt iPhones. Men jag har inte sänkt kostnaden för abonnemanget (får ringa upp månadskostnaden men gör tydligen inte det inte längre) så nu ger jag bort pengar till Telenor varje månad. *suck* Hade varit bra att slippa ha 22 månaders bindingstid kvar nu, fast då hade jag inte haft min älskade iPhone heller…

Ett annat störningsmoment är att mina nära och kära inte alltid gör det som jag tycker verkar vara bäst för dem. Visst är det störigt? Om folk bara kunde begripa att jag alltid har rätt så skulle världen va full av frid och fredsduvor. Okej jag skojar lite, men jag blir sjuk av oro nu när flera av dem verkar vara ute och cyklar. Så många obegripliga beslut (fast okej, jag kanske inte förstår hela bilden, så jag håller tummarna för att jag har fel). Om jag ska se till min egen relation till deras råd (som jag får så ofta jag vill) så måste jag erkänna att jag inte lyssnat alla gånger heller. En del misstag måste man göra själv antar jag. Magkänslan är inte alltid så förnuftig men omöjlig att inte följa ibland.

Sist för dagen måste jag bara häva ur mig lite galla över livets alla små (eller är det hopplöst stora?) mödor när man har en inneboende. Gudarna ska veta att jag verkligen inte haft de bästa personerna boende hos mig de senaste åren men herreguuuuud, tar det aldrig slut på min “otur”? Matchar jag inte ihop med någon?
EDIT: Vill förtydliga att det är en väldig skillnad på de två första galningarna och min nuvarande inneboende. Menar mer att klaga generellt på problemen med att bo med ihop än att faktiskt jämföra alla inneboenden jag haft.

Jag önskar verkligen att jag vann på valfri lott och blev bara lite mer ekonomiskt oberoende (kräver inga under här, bara en-tre tusenlappar i månaden extra medan jag pluggar hade räckt) så jag slapp mer av det här. Får lite ångest varje gång jag är på väg hem! Jag har försökt kommunicera och tycker verkligen inte jag är särskilt dålig på det där med att prata. Men ingenting verkar fastna på andra sidan oavsett hur jag lägger fram saker. Jag har analyserat mig själv och försökt komma fram till om det är hos mig det brister, men nä så omöjliga är inte mina förväntningar på hur saker och ting smidigast ska fungera när vi är två som ska äta/göra olika saker på den här ytan vi bor på. Fast det är klart, min pojkvän säger att jag är en gammal tant nu och det är ju inte tjejen jag bor med, han menar att jag är en gnällspik och det är ju möjligt!

Jag är kanske ett udda exemplar bland dagens unga, som ju ofta sägs bli sämre och sämre på att göra saker själva. Jag föredrar att göra saker själv från början. Hemmagjord lingonsylt äger över köpt till exempel. Jag är en bestämd typ, hela min släkt är nog full av envisa typer Så jag har så klart mina sätt att göra saker på och inte helt otippat blir jag irriterat när saker i mitt hem inte görs som jag skulle göra dem själv. Något jag måste jobba på om jag ska fortsätta med inneboenden.

Jag föredrar superstädat och superordning framför röra och gör sen-mentaliteten så många verkar lida av. Jag hatar dessutom att städa efter andra (ogillar väldigt att diska efter mig själv också, fast det är lättare om jag vet nån annan ska ha köket efter mig). Nu sitter säkert min mor och skrattar för hon tycker jag har det extremt rörigt hemma (fast snäppet bättre än en del andra i min ålder hon har varit på besök hos som tur är ). Så kanske är allt jag irriterar mig så gränslöst på en generationsfråga. Eller en kunskapsfråga. Finns det en kurs i hur man blir som en gås och bara låter allt rinna av en?

Lite andningsövningar väntar (“jag är lugn, ska inte skrika och kasta saker omkring mig” är ett lovande mantra i sann Sällskapsresan-anda), och mat måste jag ha idag igen. Ett sablans sjå det där. Eller egentligen är det bara lite tråkigt när det bara är till mig själv. Roligare igår när älsklingen åt och gav beröm för min goda mat

Ps. Pojkvännen och jag pratar igen så klart (se förra inlägget om intresse finns även om det inte säger så mycket). Han är bäst nästan jämt