Jag har ramlat rakt ner i en mörk och extremt kall snödriva, även kallad depression, och vill bara sova tills nån annan gång när solen skiner och jag är nöjd och glad.

Jag inser att det inte bara är jag, rör sig om ett fenomen i samhället liksom, men har väldigt höga krav på mig själv som är så extremt utmattande att försöka leva upp till. Minsta grej som går fel och jag faller ihop som ett korthus i mild bris och tycker synd om mig själv och kallar mig för värdelös. Jag vet ju att det inte är sant. Jag kan massor med saker. Allt är inte hopplöst, men hur slutar man tänka så när man väl börjat?

Sitter hemma med en för länge sen tom tekopp jag skulle vilja ha påfylld och lyssnar på både ny och gammal musik. Till exempel hittade jag Mumford & sons (Spotify-länk) på en annan blogg som nästan alltid har bra musiktips. Sjukt bra att han börjat blogga igen, den där silverfisken.

Pojkvännen har en säkert välbehövlig paus från klängiga mig ikväll och umgås med andra glada prickar. Fast jag saknar honom massor, när han är med är det mycket lättare att ta mig i kragen och göra saker. Fast jag har faktiskt inte varit helt hopplös idag. Åt både lunch och middag med massa onyttiga men syndigt goda kakor emellan. Har annars väldigt lätt för att glömma sånt. Alltid något.

Har skickat in en stipendieansökan idag som krävde lite utflykter hit och dit, somnade invirad i mina täcken med alla kläder på när jag kom hem vid femtiden och vaknade nu för en stund sen. Väldigt oskickligt, kommer inte kunna somna så jag är pigg på jobbet. För ja, jag måste jobba hela helgen (igen). Dessutom bjöd jag in till fest. För det har jag ju gjort varje födelsedag länge tillbaka nu. En fin tradition. Det blir säkert kul, men åh va jag önskar jag kunde ligga i sängen och stirra istället. För övrigt har jag tänkt den precisa tanken varje dag jag vaknat den här veckan. Men istället ska jag piffa upp mig och dricka Lynchburg lemonades och njuta av mina fina vänner.

Allt ska ju lösa sig eller hur? Jag ska plugga ordentligt, göra bra i från mig och lyckas på något obegripligt sätt att hitta ett jobb sen. För det har jag bestämt nu. Ingen idé att ha ångest redan. Nope.

Mera te kanske?