I fredags gick min mommo bort. Det känns nästan som att hon varit döende hela mitt liv, men det är nog mest för att hon nog var lite hypokondrisk och alltid såg gammal ut i mina ögon. Hon hade porslin och kopparpannor på väggarna i köket – typiskt gammalt. Vitt permanentat hår som ibland skiftade i lila (otroligt coolt tyckte jag som senare skaffade roliga färger på håret). Hon var rund och go och läste Hemmets journal. Hon uttalade “Sunset beach” som “Sunset bitch”, vilket jag älskade och tyckte beskrev serien bättre.

Men först nu på slutet blev hon sjuk så jag märkte det. Hon verkade ensam och ledsen. Hon verkade skämmas över att vara gammal och trött och inte längre hade hemmagjorda kakor. Mest känner jag en sorts lättnad och hoppas hon har det bättre nu. Det måste ha varit hemskt att tvingas flytta hemifrån och inte klara av saker själv längre. Jag tyckte det var jobbigt att bo så långt bort. Hade ofta lite dåligt samvete över att jag inte skrev mera brev – hon älskade att få brev hur triviala de än var.

Men bäst minns jag henne före allt det där. Alla mumsiga kakor, hon hade alltid massor av olika sorter som man var tvungen att smaka minst en av varje (jag var ju tydligen mager). Hon hade en liten skål med sugkarameller i vardagsrummet. Hon gjorde alltid mannagrynsgröt med massor utav russin i till frukost när jag sovit över. Hon kokade kaffe på riktigt på spisen och hade såååå mycket prylar att jag och lillebror kunde ha skattjakt varje gång, bäst var klädkammaren som saker rasade ur om man öppnade dörren.

Balkongen var en blommande djungel. Hon stod alltid där och vinkade när jag kom och gick. Länge hade hon en kolonilott alla var avundsjuka på.

Hon var en mästare på handarbeten, jag fick fina stickade vantar och strumpor. Broderade tavlor och dukar. Allt alltid perfekt gjort.

Åh, tack för allt mommo – vila i frid! Jag kommer sakna dig mycket.