Det här inlägget har jag försökt skriva nu i flera dagar. Det är svårt. Jag och kärlek överhuvudtaget är mest förvirring, galna drömmar, lite för mycket passion och alldeles för mycket drama. Intensiv glädje och mycket tårar.

Jag pussade i alla fall min första kille på lekis i Roma bakom leksaksskjulet. Fortsatte genom skolåren med de obligatoriska fråga chans-lapparna. Lämnade självklart inte över dem själv. Någon kompis skötte alltid logistiken.

Först i mellanstadiet började det bli mycket drama med i bilden. Vi lärde känna svartsjuka.

Första killen jag var förälskad i heter Jocke. Alla känslor slocknade i samband med en flytt till andra sidan landet. Där hann jag inte vara så länge innan jag för första gången upplevde kär vid första ögonkastet-fenomenet. Jag var 18 och han heter Lars. Om ni tänker er någon hormonstinn hollywood film om tonårskärlek med mycket intriger, så var de här åren i gymnasiet minst lika illa om inte värre. Det var urusel kommunikation som var boven för det mesta, men för mycket lusta och passion ställde till det rejält. Det var dessutom för många inblandade och då blev det ju också som på beställning alldeles för mycket drama. Men så jag avgudade honom. Han var dödstuff, snygg och charmig. Kändes lite farlig på ett lagom sätt. Jag gjorde precis vad som helst för honom och minns fortfarande hur perfekt världen kändes där i hans rum hemma hos föräldrarna när vi låg på sängen och lyssnade på världens bästa musik väldigt högt. Kan fortfarande återuppleva varenda detalj om jag råkar höra samma låtar.

Jag flyttade igen och han gick vidare till nya villebråd.

(Annars skäms jag lite för att erkänna att jag älskat mycket prylar väldigt mycket också. Grät floder den där kvällen när jag drog datorn i golvet av misstag och den sprack lite grann. Min dåvarande pojkvän förstod inte alls varför jag grät så över en pryl…)