Ibland vill jag inget hellre än att vara någon annan. För en del verkar ha det så himla bra och jag blir så avundsjuk. Ibland tycker jag att jag inte duger någonting till. Att det inte tjänar något till att försöka ens för alla andra är så bäst. Ibland känner jag mig ensammast. Rent av övergiven. Ganska ofta får jag tårar bakom ögonlocken som bränner och en stor klump i magen. Då önskar jag inget hellre än att vara liten igen. Ni vet, då man kunde sitta i knät och bli smekt över håret. Ibland orkar jag inte med att vara stor och redig. Ofta känner jag oro över allt och ingenting.

Ibland känner jag att jag inte gör tillräckligt. Att jag slösar bort mitt liv. Och då får jag genast panik för livet känns så kort och jag vill så himla mycket.

Ibland blir jag helt handlingsförlamad av allt jag skrivit om ovan. Ligger bara och tittar i taket och blir samtidigt så himla stressad över saker jag skulle kunna göra istället.

Jag önskar så innerligt att det gick att koppla in några kablar i kroppen och trycka på några knappar så allt blir bra. Ominstallera eller uppdatera något bara.